Njut!

Ja, jag erkänner, jag är en irritabel person, något av en klimakteriehäxa men i fullt fertil (hoppas jag) ålder.

En av de saker jag retar mig på är när människor skriver "Njut!" eller, ja, samma sak fast med fler ord. Det förefaller vara en så överflödig kommentar - om de inte tror att vännen de ger uppmaningen till är en person med så dålig kontakt med de egna känslorna att han/hon inte inser när något njutbart sker utan behöver påminnas. Det sker när någon annonserar födelsen av ett barn, begynnelsen av en resa eller bara en ledig vecka.

Facebook har accelererat det här fenomenet tror jag - människor som känner ett behov av att bekräfta sina vänner och bekantskaper genom att kommentera deras uttalanden och bilder har helt enkelt en begränsad repertoar att svara med. Någon annan har hunnit före med alla former av "Grattis!", "Lycka till!" och "Ha så trevligt", man kommer inte på något vitsigt och "vi la alla besparingar på IVF men det blev inget så vi sitter barnlösa i radhuset den här sommaren" förstör ju den glada stämningen, så "Njut!" it is.

"Njut!" är ju också ett sätt att antyda att man vet vad man talar om, att man står i dörren till något man själv har betydligt större erfarenhet av och lite överlägset världsvant sådär säger "välkommen till min klubb".
Jag är inte Groucho på den här punkten, det är inte att jag är välkommen i klubben utan att njutmänniskorna redan accepterats som gör mig lite avvaktande.

Ranelida ditt liv

Jag hade svårt för hans person förut, trots att jag uppskattade hans böcker. När han visade sitt hus i ett reportage och talade om hur många (många!) gånger han bytt arbetsrum innan han hittade rätt tänkte jag på att hans fru måste vara en oändligt tålmodig och förlåtande kvinna. När "Stjärnorna på slottet" visades blev det nästan en sport att säga "ingen annan i hela världen kunde ha gjort detta" innan Björn gjorde det - men nu tänker jag allt mer på hans attityd som uppfriskande. I sällskap av en Ranelidlig person kan jag slappna av och sätta ned hälarna i marken då jag går och jag känner inget behov av att hålla tillbaka min personlighet. Människor som närmast ber om ursäkt för sin existens med sin egen uppenbarelse har däremot alltid gjort mig obekväm och lite nervös. Jag upplever det som min plikt att uppmuntra dem - som om mitt inflytande på en person jag kanske träffar bara 15 minuter av våra liv under den tiden skulle kunna leda till en bestående personlighetsförändring! Nu vet jag ju att det bara finns en enda person i världen som kan göra det och till skillnad från mig är den personen blond, solbränd och ser ut att använda vitt kajal för en piggare blick.

Min inrutade tillvaro

Jag har insett att majoriteten av de TV-serier jag gillar påminner om varandra: en emotionellt störd, lite fulsnygg man som är riktigt bra på något har en huvudroll i allihop: House, Lie to me, A wire in the blood och the Mentalist. House har jag tröttnat på efter att ha plöjt de första fyra säsongerna: när man hört alla one-liners och insett att han aldrig kommer att få till det med chefen är det bara det medicinska kvar och det är så fel att HSAN skulle få skrämselhicka av inledningen. Det är inte bara det att de åker hem och snokar hos patienterna, gör extremt mycket utredningar och testar behandlingar för att se om de har effekt istället för att ta en ordentlig anamnes dvs prata med patienten. I första säsongen hade House stetoskopet bakochfram.
Tisdagarna har varit mina mest sociala kvällar här i norr med the Mentalist följt av Lie to me i sällskap av min bästa granne och ibland ytterligare en eller två trevliga locals. Förra tisdagen satt vi förvånade och kände oss snuvade på konfekten när Lie to me utan förvarning eller förklaring ersattes av någon skitserie i sedvanlig TV3-klass. Om TV blir en lite viktigare del av mitt liv är jag rädd att jag kommer börja skicka indignerade rättshaveristinsändare med avsändare som "hederlig licensbetalare" eller "en som fått nog" till TV-ombudsmannen, om det nu finns en TV-ombudsman - vi TV-haverister har annat att tänka på.... emotionellt störda, lite fulsnygga TV-karaktärer tex.

Glädje i förskott

Fadde, det gör vi redan.

Ärligt talat, Expressen...

.....vore det inte en större nyhet om han mördats under sin näst sista körning för natten?

Ultraljudsbilder för att berätta nyheter

Någon gång i månaden dyker det upp en ultraljudsbild på Facebook eller i ett mms, motivet är alltid ett foster och svaret ständigt någon variant av grattis. Eftersom jag har haft många tillfällen under utbildningen och på jobbet att titta på ultraljudet har jag inte svårt för att se vad bilderna föreställer. Eftersom jag minns hur obegripliga ultraljudsbilder var för mig i början (i och för sig har bildkvaliteten förbättrats oerhört sen dess) undrar jag: skulle personer utan någon vana att titta på ultraljud skriva "GRATTIS! SÅ ROLIGT! NJUT!!!" som svar även om den upplagda bilden visade en gallsten (eller för er med morbid humor: en till synes elakartad tumör)?

Någon som har provat eller är beredd att göra det?

Grått vann.

Det gör det väl i och för sig nästan alltid i livet?

Nå, är det grått eller brunt?

Handduken från förrförra inlägget:



Rösta till höger - om du läser det här inom en vecka efter att jag skrivit det, sen är det för sent. Jag förväntar mig naturligtvis vilda diskussioner i kommentarsfältet.

Hallänning, balklänning, bloggaré

Carl Bildt har tydligen vunnit ett hederspris på Stora Bloggpriset-galan. Det är säkert imponerande men jag blev mycket mer imponerad när han installerades som hedersledamot på Hallands nation i Lund. Det var en trevlig bal, jag var där i egenskap av heltidsnationsengagerad student och satt inte långt ifrån honom. Han nöjde sig inte med att verka trevlig och hålla ett roligt tal, när min kollega fröken J bjöd upp honom till sista dansen tackade han artigt ja och förde henne runt dansgolvet så väl att de såg ut att dansa. Det var inte illa med tanke på att hon var full som en kastrull, hade svårt att hålla ögonen öppna och sannolikt hade sina båda berusade vänsterfötter på hans lackskor. För honom var det väl bara en av alla dessa dagar men jag minns det mycket (nåja, ganska) väl.

Om att se världen i olika färger

Jag minns aha-upplevelsen när jag läste om ett folkslag som bara hade tre färger. Det var långt efter fysikundervisning om att färger utgör ett kontinuerligt spektrum - jag hade bara inte tänkt tanken att gränsen mellan två olika färger kunde dras någon annanstans.

T och jag har tidigare upplevt en viss förvirring kring en uppsättning handdukar som jag tycker är gråa medan han refererar till dem som "de bruna handdukarna". I kväll har hans mamma varit här och bland annat badat sitt yngsta barnbarn. När det var dags för S att komma ur badkaret frågade svärmor "ska jag torka henne med den bruna handduken?"
Nu undrar jag: dras gränserna mellan brunt och grått olika i norra Sverige jämfört med i sydligare delar? Om inte: har deras familj haft egna idéer om gråbrunt eller har jag haft fel hela livet?