Mitt första vikariat som läkare var inom psykiatrin och i arbetet ingick att vara psykjour. I ett ljust och behagligt rum med vita fåtöljer runt ett ovalt bord samtalade man med patienter. Det lugnade förstagångsbesökare med tvångströjeförväntningar att komma in i vad som mest såg ut som ett konferensrum.
Många som sökte akut mådde mycket dåligt, särskilt patienter med psykoser var ångestladdade och rädda. Jag tog för vana att göra min röst så mjuk, försynt och känsloneutral som möjligt för att smyga in mina frågor i deras huvuden utan att störa mer än nödvändigt.
DÅ tyckte jag att det verkade fungera väldigt väl. Nu, ett decennium klokare, undrar jag hur jag tänkte då. En röst till i huvudet var väl det sista de behövde?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar