Att spela den hand som livet delat en

I söndags lyssnade jag på P2 medan jag körde till flygplatsen för en vecka i Stockholm. Två manliga journalister intervjuade Johan Norberg, svensk gitarrist som kanske är mest känd från Eva Dahlgrens "Vem tänder stjärnorna?". Han berättade om hur hans liv med gitarr började, hur hans karriär utvecklade sig tills han plötsligt började få svårt att kontrollera först vänster lillfinger, sen vänster ringfinger och efter det även höger pekfinger pga fokal dystoni. Bara två veckor efter att han fått bortopererat metallskrot från en tidigare steloperation var inspelningen med Eva Dahlgren. Eftersom han knappt kunde spela satt han med gitarren i knät och lekte fram ljuden som ibland låter som en fiskmås och sällan som en gitarr.
Han kom att experimentera med öppna stämningar och utvecklade, likt Django Reinhart som hade en skada på vänster lill- och ringfinger, ett alldeles eget sound. Även om det numer är oerhört krävande att spela menade han att det var hans problem med händerna som gjort att han nu istället för att vara en duktig men anonym studiomusiker är en musiker med ett alldeles eget uttryck, klanger som ingen annan har.
Jag fick ståpäls i nacken av att lyssna på det här programmet med en intressant person som berättar sin historia, blandat med bra musik. Det var länge sen håret reste sig i nacken på mig men ännu längre sen jag lyssnade på P2. Radio, someone still loves you.

Brighton rock.

Sommaren då vi var femton år var vännen E och jag på språkresa i Brighton. Utanför ett affärscentrum brukade en av livet något tillrufsad, av spriten närmast halvupplöst man stå och sjunga och det med en fantastisk röst, klangfull, lite rökig och så spräckte han den på precis rätt ställen. Jag tänkte då att hans röst borde ställas mot en gossopran, kanske med ett försiktigt piano i bakgrunden, och jag kan fortfarande höra glimtar i mitt huvud av hur jag tänkte att det skulle ha låtit.

Innan avtagsvägarna i livet passerats, en och en, kan man fortfarande bli vad man vill i livet. Kort efter det tror jag att min möjliga stig mot att producera musik försvann bakom mig och jag har aldrig tittat tillbaka. Nu hittade jag det här hos 30+ och det är det närmaste musiken i mitt huvud som jag faktiskt hört genom mina öron. Gossopranen heter Frida Snell och den åldrade Jesus är naturligtvis Freddie Wadling.

"">

Who´s your daddy?

Igår morse steg S och jag upp tidigt och läste en bok om djur. När jag pekade på Schimpansen sa S "apa!". På nästa sida pekade hon själv på gorillan och sa..."pappa!".

Min dotter - en framtida Darwin eller bara en kommande svensk komiker?

Njut!

Ja, jag erkänner, jag är en irritabel person, något av en klimakteriehäxa men i fullt fertil (hoppas jag) ålder.

En av de saker jag retar mig på är när människor skriver "Njut!" eller, ja, samma sak fast med fler ord. Det förefaller vara en så överflödig kommentar - om de inte tror att vännen de ger uppmaningen till är en person med så dålig kontakt med de egna känslorna att han/hon inte inser när något njutbart sker utan behöver påminnas. Det sker när någon annonserar födelsen av ett barn, begynnelsen av en resa eller bara en ledig vecka.

Facebook har accelererat det här fenomenet tror jag - människor som känner ett behov av att bekräfta sina vänner och bekantskaper genom att kommentera deras uttalanden och bilder har helt enkelt en begränsad repertoar att svara med. Någon annan har hunnit före med alla former av "Grattis!", "Lycka till!" och "Ha så trevligt", man kommer inte på något vitsigt och "vi la alla besparingar på IVF men det blev inget så vi sitter barnlösa i radhuset den här sommaren" förstör ju den glada stämningen, så "Njut!" it is.

"Njut!" är ju också ett sätt att antyda att man vet vad man talar om, att man står i dörren till något man själv har betydligt större erfarenhet av och lite överlägset världsvant sådär säger "välkommen till min klubb".
Jag är inte Groucho på den här punkten, det är inte att jag är välkommen i klubben utan att njutmänniskorna redan accepterats som gör mig lite avvaktande.

Ranelida ditt liv

Jag hade svårt för hans person förut, trots att jag uppskattade hans böcker. När han visade sitt hus i ett reportage och talade om hur många (många!) gånger han bytt arbetsrum innan han hittade rätt tänkte jag på att hans fru måste vara en oändligt tålmodig och förlåtande kvinna. När "Stjärnorna på slottet" visades blev det nästan en sport att säga "ingen annan i hela världen kunde ha gjort detta" innan Björn gjorde det - men nu tänker jag allt mer på hans attityd som uppfriskande. I sällskap av en Ranelidlig person kan jag slappna av och sätta ned hälarna i marken då jag går och jag känner inget behov av att hålla tillbaka min personlighet. Människor som närmast ber om ursäkt för sin existens med sin egen uppenbarelse har däremot alltid gjort mig obekväm och lite nervös. Jag upplever det som min plikt att uppmuntra dem - som om mitt inflytande på en person jag kanske träffar bara 15 minuter av våra liv under den tiden skulle kunna leda till en bestående personlighetsförändring! Nu vet jag ju att det bara finns en enda person i världen som kan göra det och till skillnad från mig är den personen blond, solbränd och ser ut att använda vitt kajal för en piggare blick.