Spännande, Janne!

Ingår det rättstavning? Jag frågar för en väns räkning

Lika som bär eller "Plötsligt händer det"

Allt är lätt på Internet

Är det bara jag, eller....

...borde Aftonbladet ha gjort "val 2010" lite mer framträdande?

The butler did it...

Så rart att Bodström, när han får veta vad de testar för, nekar att lämna drogscreeningprov till P3:s sjuksköterska. Kanske kan man få lite "ren" urin av den där butlern som Socialdemokraterna utlovar, att ha i ett provrör och lämna vid behov?

Vilka är ni egentligen som kommer hit och läser ibland?

Det här är hursomhelst sökorden som fört er hit:

Food for thought

Jag läser gärna engelska och amerikanska tidningar på nätet. Time magazine är en av mina favoriter, de skriver om viktiga och allmängiltiga ämnen - som det här:

En fot snö

Tänk, före årsskiftet köpte jag billiga "ta tre par, betala för två"-strumpor och ett av paren såg ut så här, täckta av kitschiga silversnöstjärnor. Då tänkte jag att säsongen för dem skulle bli kort.



I dag snöar det för tredje dagen på raken häruppe. Jag tänker inte "nu emigrerar vi" utan "valuta för pengarna".

Det är inte hur man har det utan hur man tar det som spelar roll.

Att spela den hand som livet delat en

I söndags lyssnade jag på P2 medan jag körde till flygplatsen för en vecka i Stockholm. Två manliga journalister intervjuade Johan Norberg, svensk gitarrist som kanske är mest känd från Eva Dahlgrens "Vem tänder stjärnorna?". Han berättade om hur hans liv med gitarr började, hur hans karriär utvecklade sig tills han plötsligt började få svårt att kontrollera först vänster lillfinger, sen vänster ringfinger och efter det även höger pekfinger pga fokal dystoni. Bara två veckor efter att han fått bortopererat metallskrot från en tidigare steloperation var inspelningen med Eva Dahlgren. Eftersom han knappt kunde spela satt han med gitarren i knät och lekte fram ljuden som ibland låter som en fiskmås och sällan som en gitarr.
Han kom att experimentera med öppna stämningar och utvecklade, likt Django Reinhart som hade en skada på vänster lill- och ringfinger, ett alldeles eget sound. Även om det numer är oerhört krävande att spela menade han att det var hans problem med händerna som gjort att han nu istället för att vara en duktig men anonym studiomusiker är en musiker med ett alldeles eget uttryck, klanger som ingen annan har.
Jag fick ståpäls i nacken av att lyssna på det här programmet med en intressant person som berättar sin historia, blandat med bra musik. Det var länge sen håret reste sig i nacken på mig men ännu längre sen jag lyssnade på P2. Radio, someone still loves you.

Brighton rock.

Sommaren då vi var femton år var vännen E och jag på språkresa i Brighton. Utanför ett affärscentrum brukade en av livet något tillrufsad, av spriten närmast halvupplöst man stå och sjunga och det med en fantastisk röst, klangfull, lite rökig och så spräckte han den på precis rätt ställen. Jag tänkte då att hans röst borde ställas mot en gossopran, kanske med ett försiktigt piano i bakgrunden, och jag kan fortfarande höra glimtar i mitt huvud av hur jag tänkte att det skulle ha låtit.

Innan avtagsvägarna i livet passerats, en och en, kan man fortfarande bli vad man vill i livet. Kort efter det tror jag att min möjliga stig mot att producera musik försvann bakom mig och jag har aldrig tittat tillbaka. Nu hittade jag det här hos 30+ och det är det närmaste musiken i mitt huvud som jag faktiskt hört genom mina öron. Gossopranen heter Frida Snell och den åldrade Jesus är naturligtvis Freddie Wadling.

"">

Who´s your daddy?

Igår morse steg S och jag upp tidigt och läste en bok om djur. När jag pekade på Schimpansen sa S "apa!". På nästa sida pekade hon själv på gorillan och sa..."pappa!".

Min dotter - en framtida Darwin eller bara en kommande svensk komiker?

Njut!

Ja, jag erkänner, jag är en irritabel person, något av en klimakteriehäxa men i fullt fertil (hoppas jag) ålder.

En av de saker jag retar mig på är när människor skriver "Njut!" eller, ja, samma sak fast med fler ord. Det förefaller vara en så överflödig kommentar - om de inte tror att vännen de ger uppmaningen till är en person med så dålig kontakt med de egna känslorna att han/hon inte inser när något njutbart sker utan behöver påminnas. Det sker när någon annonserar födelsen av ett barn, begynnelsen av en resa eller bara en ledig vecka.

Facebook har accelererat det här fenomenet tror jag - människor som känner ett behov av att bekräfta sina vänner och bekantskaper genom att kommentera deras uttalanden och bilder har helt enkelt en begränsad repertoar att svara med. Någon annan har hunnit före med alla former av "Grattis!", "Lycka till!" och "Ha så trevligt", man kommer inte på något vitsigt och "vi la alla besparingar på IVF men det blev inget så vi sitter barnlösa i radhuset den här sommaren" förstör ju den glada stämningen, så "Njut!" it is.

"Njut!" är ju också ett sätt att antyda att man vet vad man talar om, att man står i dörren till något man själv har betydligt större erfarenhet av och lite överlägset världsvant sådär säger "välkommen till min klubb".
Jag är inte Groucho på den här punkten, det är inte att jag är välkommen i klubben utan att njutmänniskorna redan accepterats som gör mig lite avvaktande.

Ranelida ditt liv

Jag hade svårt för hans person förut, trots att jag uppskattade hans böcker. När han visade sitt hus i ett reportage och talade om hur många (många!) gånger han bytt arbetsrum innan han hittade rätt tänkte jag på att hans fru måste vara en oändligt tålmodig och förlåtande kvinna. När "Stjärnorna på slottet" visades blev det nästan en sport att säga "ingen annan i hela världen kunde ha gjort detta" innan Björn gjorde det - men nu tänker jag allt mer på hans attityd som uppfriskande. I sällskap av en Ranelidlig person kan jag slappna av och sätta ned hälarna i marken då jag går och jag känner inget behov av att hålla tillbaka min personlighet. Människor som närmast ber om ursäkt för sin existens med sin egen uppenbarelse har däremot alltid gjort mig obekväm och lite nervös. Jag upplever det som min plikt att uppmuntra dem - som om mitt inflytande på en person jag kanske träffar bara 15 minuter av våra liv under den tiden skulle kunna leda till en bestående personlighetsförändring! Nu vet jag ju att det bara finns en enda person i världen som kan göra det och till skillnad från mig är den personen blond, solbränd och ser ut att använda vitt kajal för en piggare blick.

Min inrutade tillvaro

Jag har insett att majoriteten av de TV-serier jag gillar påminner om varandra: en emotionellt störd, lite fulsnygg man som är riktigt bra på något har en huvudroll i allihop: House, Lie to me, A wire in the blood och the Mentalist. House har jag tröttnat på efter att ha plöjt de första fyra säsongerna: när man hört alla one-liners och insett att han aldrig kommer att få till det med chefen är det bara det medicinska kvar och det är så fel att HSAN skulle få skrämselhicka av inledningen. Det är inte bara det att de åker hem och snokar hos patienterna, gör extremt mycket utredningar och testar behandlingar för att se om de har effekt istället för att ta en ordentlig anamnes dvs prata med patienten. I första säsongen hade House stetoskopet bakochfram.
Tisdagarna har varit mina mest sociala kvällar här i norr med the Mentalist följt av Lie to me i sällskap av min bästa granne och ibland ytterligare en eller två trevliga locals. Förra tisdagen satt vi förvånade och kände oss snuvade på konfekten när Lie to me utan förvarning eller förklaring ersattes av någon skitserie i sedvanlig TV3-klass. Om TV blir en lite viktigare del av mitt liv är jag rädd att jag kommer börja skicka indignerade rättshaveristinsändare med avsändare som "hederlig licensbetalare" eller "en som fått nog" till TV-ombudsmannen, om det nu finns en TV-ombudsman - vi TV-haverister har annat att tänka på.... emotionellt störda, lite fulsnygga TV-karaktärer tex.

Glädje i förskott

Fadde, det gör vi redan.

Ärligt talat, Expressen...

.....vore det inte en större nyhet om han mördats under sin näst sista körning för natten?

Ultraljudsbilder för att berätta nyheter

Någon gång i månaden dyker det upp en ultraljudsbild på Facebook eller i ett mms, motivet är alltid ett foster och svaret ständigt någon variant av grattis. Eftersom jag har haft många tillfällen under utbildningen och på jobbet att titta på ultraljudet har jag inte svårt för att se vad bilderna föreställer. Eftersom jag minns hur obegripliga ultraljudsbilder var för mig i början (i och för sig har bildkvaliteten förbättrats oerhört sen dess) undrar jag: skulle personer utan någon vana att titta på ultraljud skriva "GRATTIS! SÅ ROLIGT! NJUT!!!" som svar även om den upplagda bilden visade en gallsten (eller för er med morbid humor: en till synes elakartad tumör)?

Någon som har provat eller är beredd att göra det?

Grått vann.

Det gör det väl i och för sig nästan alltid i livet?

Nå, är det grått eller brunt?

Handduken från förrförra inlägget:



Rösta till höger - om du läser det här inom en vecka efter att jag skrivit det, sen är det för sent. Jag förväntar mig naturligtvis vilda diskussioner i kommentarsfältet.

Hallänning, balklänning, bloggaré

Carl Bildt har tydligen vunnit ett hederspris på Stora Bloggpriset-galan. Det är säkert imponerande men jag blev mycket mer imponerad när han installerades som hedersledamot på Hallands nation i Lund. Det var en trevlig bal, jag var där i egenskap av heltidsnationsengagerad student och satt inte långt ifrån honom. Han nöjde sig inte med att verka trevlig och hålla ett roligt tal, när min kollega fröken J bjöd upp honom till sista dansen tackade han artigt ja och förde henne runt dansgolvet så väl att de såg ut att dansa. Det var inte illa med tanke på att hon var full som en kastrull, hade svårt att hålla ögonen öppna och sannolikt hade sina båda berusade vänsterfötter på hans lackskor. För honom var det väl bara en av alla dessa dagar men jag minns det mycket (nåja, ganska) väl.

Om att se världen i olika färger

Jag minns aha-upplevelsen när jag läste om ett folkslag som bara hade tre färger. Det var långt efter fysikundervisning om att färger utgör ett kontinuerligt spektrum - jag hade bara inte tänkt tanken att gränsen mellan två olika färger kunde dras någon annanstans.

T och jag har tidigare upplevt en viss förvirring kring en uppsättning handdukar som jag tycker är gråa medan han refererar till dem som "de bruna handdukarna". I kväll har hans mamma varit här och bland annat badat sitt yngsta barnbarn. När det var dags för S att komma ur badkaret frågade svärmor "ska jag torka henne med den bruna handduken?"
Nu undrar jag: dras gränserna mellan brunt och grått olika i norra Sverige jämfört med i sydligare delar? Om inte: har deras familj haft egna idéer om gråbrunt eller har jag haft fel hela livet?

Blog your darlings

Min favoritbloggföreteelse är när två personer som har en kärleksrelation har varsin blogg. Det började när Katrin och Alex var ihop, nu läser jag Bingo också. Det är kul att Donny har träffat en donna och när Fotbollsfruns fotbollsspelare började blogga kände jag stor glädje - som raskt övergick i besvikelse när det mest handlade om sport som jag är oootroligt ointresserad av att läsa om. Nu när jag rotade fram hans bloggadress till det här inlägget hittade jag för första gången ett läs-/ sevärt: "Fotbollsfrun är full".


För er skull som eventuellt fortfarande hittar hit och har likartad smak ska jag försöka förmå T att börja blogga. Just nu verkar hans gräns gå vid att Facebookchatta.

Conwoman

I dag läste jag ett inlägg av Knivlisa som fick mig att tänka på Karin, min gamla kursare från Italienska 1-20 (och kanske även 21-40, jag minns inte längre). Hon berättade en gång om hur hon i sin vilda ungdom varit på Café Opera och druckit alla sina pengar så taxi hem var det inte tal om. Hon valde ut en cykel, gick till en av vakterna och sa "jag har tappat min cykelnyckel, kan du hjälpa mig?". Den chevalereske mannen hämtade då en rörtång eller något annat avbitande verktyg (Karin var väl ungefär lika bra på att identifiera verktyg som jag) och klippte upp låset.

En gång åkte vi i hennes lilla bil, hon stannade utanför en 7-11 och bad mig köpa något litet, vad har jag glömt, och gav mig sin plånbok. Jag betalade med den 500-lapp som i ensamt majestät uppehöll sig i sedelfacket. Senare hemma hos Karin öppnade hon sin plånbok och utbrister "men, jag hade ju en femhundring?! Du måste ha fått fel växel!". Vi tog den lilla bilen tillbaka till 7-11 och jag gick in och förklarade. "Jag minns dig" sa expediten "men då får komma tillbaka imorgon när jag har räknat kassan" vilket jag gjorde. "Det stämde inte med kassan men jag tror på dig. Här är dina 400" sa hon då och jag kunde återbörda dem till Karin, lite skamsen och oerhört lättad.

Det var inte förrän flera år senare som jag förstod att det var Karin som borde ha varit skamsen, om nu skam hade varit hennes grej. De där 400 såg hon nog som ett litet bidrag, som en låsuppklippning från en intet ont anande vakt ungefär.

Drömläge

Den enda återkommande mardröm jag har haft är den där jag ramlar framstupa i en stentrappa och slår alla mina tänder till så små flisor att det skulle omöjliggöra tandkortsidentifiering om jag skulle ha den i sammanhanget försumliga oturen att dö samtidigt. TÄnk Shane Mc GOwan efter ett bättre slagsmål.
Nu för tiden, när majoriteten av de människor som syns i media ser ut att ha något annat än egna tänder i munnen, har den drömmen hållit sig borta i flera år. Jag kan inte ens minnas när jag senast kände obehag i en stentrappa - vilket i och för sig kan bero på att jag numer bor i ett litet samhälle i norrland där det inte kryllar av just stentrappor.
Det enda jag är rädd för nu är att en skallskada ska skaka loss alla koder ur mitt huvud. Med koderna försvinner möjligheten att få ut pengar eller betala utan en välliknande legitimation - och våld mot huvudet har ofta en sorts makeover-effekt om än inte av den eftersträvade sorten. Utan koder kan jag inte heller sätta igång mina två telefoner eller komma åt epost, facebook och andra sociala verktyg. Ensam, fattig och förtvivlat frustrerad kommer jag, knapplöst knappande, att sluta mina dagar.

Stentrappsdrömmar kom tillbaka, allt är förlåtet.

Nattslem?

Jag tycker att det är föredömligt när internetdejtare väljer ett alias som berättar något om dem - och det tror jag att den här killen har gjort, jag vet bara inte vad. Är namnet en beteckning på honom själv eller på någon inneboende vätska han vill ge sin presumtiva partner?

Smeknamn och stående epitet

"svar till signatur "Bak-Leila" "


(och nej, det här är inte ens det lägsta skämt jag skrattat åt hittills i år...)



(Skärmdump från Aftonbladet)