Conwoman

I dag läste jag ett inlägg av Knivlisa som fick mig att tänka på Karin, min gamla kursare från Italienska 1-20 (och kanske även 21-40, jag minns inte längre). Hon berättade en gång om hur hon i sin vilda ungdom varit på Café Opera och druckit alla sina pengar så taxi hem var det inte tal om. Hon valde ut en cykel, gick till en av vakterna och sa "jag har tappat min cykelnyckel, kan du hjälpa mig?". Den chevalereske mannen hämtade då en rörtång eller något annat avbitande verktyg (Karin var väl ungefär lika bra på att identifiera verktyg som jag) och klippte upp låset.

En gång åkte vi i hennes lilla bil, hon stannade utanför en 7-11 och bad mig köpa något litet, vad har jag glömt, och gav mig sin plånbok. Jag betalade med den 500-lapp som i ensamt majestät uppehöll sig i sedelfacket. Senare hemma hos Karin öppnade hon sin plånbok och utbrister "men, jag hade ju en femhundring?! Du måste ha fått fel växel!". Vi tog den lilla bilen tillbaka till 7-11 och jag gick in och förklarade. "Jag minns dig" sa expediten "men då får komma tillbaka imorgon när jag har räknat kassan" vilket jag gjorde. "Det stämde inte med kassan men jag tror på dig. Här är dina 400" sa hon då och jag kunde återbörda dem till Karin, lite skamsen och oerhört lättad.

Det var inte förrän flera år senare som jag förstod att det var Karin som borde ha varit skamsen, om nu skam hade varit hennes grej. De där 400 såg hon nog som ett litet bidrag, som en låsuppklippning från en intet ont anande vakt ungefär.