Blog your darlings

Min favoritbloggföreteelse är när två personer som har en kärleksrelation har varsin blogg. Det började när Katrin och Alex var ihop, nu läser jag Bingo också. Det är kul att Donny har träffat en donna och när Fotbollsfruns fotbollsspelare började blogga kände jag stor glädje - som raskt övergick i besvikelse när det mest handlade om sport som jag är oootroligt ointresserad av att läsa om. Nu när jag rotade fram hans bloggadress till det här inlägget hittade jag för första gången ett läs-/ sevärt: "Fotbollsfrun är full".


För er skull som eventuellt fortfarande hittar hit och har likartad smak ska jag försöka förmå T att börja blogga. Just nu verkar hans gräns gå vid att Facebookchatta.

Conwoman

I dag läste jag ett inlägg av Knivlisa som fick mig att tänka på Karin, min gamla kursare från Italienska 1-20 (och kanske även 21-40, jag minns inte längre). Hon berättade en gång om hur hon i sin vilda ungdom varit på Café Opera och druckit alla sina pengar så taxi hem var det inte tal om. Hon valde ut en cykel, gick till en av vakterna och sa "jag har tappat min cykelnyckel, kan du hjälpa mig?". Den chevalereske mannen hämtade då en rörtång eller något annat avbitande verktyg (Karin var väl ungefär lika bra på att identifiera verktyg som jag) och klippte upp låset.

En gång åkte vi i hennes lilla bil, hon stannade utanför en 7-11 och bad mig köpa något litet, vad har jag glömt, och gav mig sin plånbok. Jag betalade med den 500-lapp som i ensamt majestät uppehöll sig i sedelfacket. Senare hemma hos Karin öppnade hon sin plånbok och utbrister "men, jag hade ju en femhundring?! Du måste ha fått fel växel!". Vi tog den lilla bilen tillbaka till 7-11 och jag gick in och förklarade. "Jag minns dig" sa expediten "men då får komma tillbaka imorgon när jag har räknat kassan" vilket jag gjorde. "Det stämde inte med kassan men jag tror på dig. Här är dina 400" sa hon då och jag kunde återbörda dem till Karin, lite skamsen och oerhört lättad.

Det var inte förrän flera år senare som jag förstod att det var Karin som borde ha varit skamsen, om nu skam hade varit hennes grej. De där 400 såg hon nog som ett litet bidrag, som en låsuppklippning från en intet ont anande vakt ungefär.

Drömläge

Den enda återkommande mardröm jag har haft är den där jag ramlar framstupa i en stentrappa och slår alla mina tänder till så små flisor att det skulle omöjliggöra tandkortsidentifiering om jag skulle ha den i sammanhanget försumliga oturen att dö samtidigt. TÄnk Shane Mc GOwan efter ett bättre slagsmål.
Nu för tiden, när majoriteten av de människor som syns i media ser ut att ha något annat än egna tänder i munnen, har den drömmen hållit sig borta i flera år. Jag kan inte ens minnas när jag senast kände obehag i en stentrappa - vilket i och för sig kan bero på att jag numer bor i ett litet samhälle i norrland där det inte kryllar av just stentrappor.
Det enda jag är rädd för nu är att en skallskada ska skaka loss alla koder ur mitt huvud. Med koderna försvinner möjligheten att få ut pengar eller betala utan en välliknande legitimation - och våld mot huvudet har ofta en sorts makeover-effekt om än inte av den eftersträvade sorten. Utan koder kan jag inte heller sätta igång mina två telefoner eller komma åt epost, facebook och andra sociala verktyg. Ensam, fattig och förtvivlat frustrerad kommer jag, knapplöst knappande, att sluta mina dagar.

Stentrappsdrömmar kom tillbaka, allt är förlåtet.

Nattslem?

Jag tycker att det är föredömligt när internetdejtare väljer ett alias som berättar något om dem - och det tror jag att den här killen har gjort, jag vet bara inte vad. Är namnet en beteckning på honom själv eller på någon inneboende vätska han vill ge sin presumtiva partner?

Smeknamn och stående epitet

"svar till signatur "Bak-Leila" "


(och nej, det här är inte ens det lägsta skämt jag skrattat åt hittills i år...)



(Skärmdump från Aftonbladet)