Friendless Facebook Syndrome

Min syster hade i dagarna fått en vänförfrågan från en exväninna på ett socialt nätnätverk. Inget konstigt i sig - men hon betedde sig såpass illa mot syster för många år sen att hon möjligen skulle kunna få ett hej om de sågs men hon är ingen man vill slösa rörelseenergi på genom att stanna och prata. "Varför har hon efter alla dessa år lagt till mig som vän?". Frågan var sannolikt retorisk men en besserwisser av mina mått svarar ändå:

Det kan röra sig om "Facebook-komplex" dvs man addar folk man egentligen inte
ens skulle skicka ett julkort till (eller pissa på om dom brann för den
delen) bara för att det ska se ut som om man har några vänner.
Bidragande orsaker till detta kan vara:

-man har vänner som har hundratals kontakter och då känns det futtigt
att bara ha 13 NÄR ENS MAMMA ÄR INRÄKNAD

-alla man umgås med är ens nuvarande partners vänner från början och man
vill visa att man kunnat skaffa egna någon gång

-man vill komma åt gamla kompisars profil för att man är dålig på
nätstalking men vill veta

-man har börjat sälja Tupperware, Mary Kay cosmetics eller MEANDI-kläder och behöver en kundkrets

-Ens förra partner fick alla dåvarande vännerna i skilsmässan/separationen av någon
anledning...

Elakt och bittert? Det här var bara uppvärmningen på den mailkonversationen.

Tänk på bröst i morgon!

Då inleder Rosa Bandet sin årliga kampanj för att samla in pengar till forskning och informationsspridning kring bröstcancer.

De generösa kan skänka pengar

De som undrar kan få svar

De shoppingberoende kan bidra på ett sätt de trivs med

De som skiter i Rosa bandet kan också få sitt:

Cliffhanger i kängföljetongen

Ånge, där har jag jobbat. No, I didn´t get the boot. Idag finns det dock hopp om ett helt par.














Kvaliteten på innehållet i mina kängrelaterade inlägg bör kunna inspirera dig som läser att göra något mer meningsfullt av ditt liv just nu. Se på hemmafru-TV tex.

Taliban på teknikfronten

Visst betalar vi TV-licens – vi kan ju komma att vilja bli ministrar i någon regering i framtiden – men jag kan knappt påstå att jag tittar på TV längre. Jag läser tidningarna på nätet så sidorna med dagens TV ser jag aldrig, vi har så många kanaler att välja på att jag ändå inte orkar hålla koll på när det är något jag vill se och efter flera byten av fjärrkontroller, kanalleverantörer och därtill en ny TV vet jag hursomhelst inte hur jag skulle få igång något program. Om jag väldigt gärna vill se något på TV kan jag antingen be T om hjälp eller ge fjärrkontrollerna till 1-åringen – hon brukar lyckas om hon får leka med dem en stund.

Nog förstod jag redan när mina föräldrar skaffade den första videon och sa "den här köper vi på villkoret att ni programmerar den åt oss så vi slipper lära oss" att barn skaffar man för att slippa befatta sig med modern teknik. Jag hade bara inte insett att det skulle ske så tidigt.

När tomten inte kan komma

I morgon kommer en present från mig till mig, med röda rosor på. Jag är löjligt glad. Med tanke på att det snöade för första gången igår lär väl säsongen för ofodrade kängor bli kortare än kjolen på en revolterande femtonåring från en frireligiös familj eller för den delen stubinen på hennes steroidstinne bikerpojkvän. I så fall kommer jag att ha dem inomhus.

Anders Borg och Anna Anka

Marie Söderqvist Tralau jämför på Newsmill Anders Borgs livsstil med Anna Ankas ur statushänseende.

Ankeborg, någon?






(varför återkommer jag till henne?)

Rosiga Dr Martens som skriker kulturtant

Nu ringde de från butiken i Stockholm, flera veckor senare än utlovat, och hade fått in min storlek på de här vackra. Jag kommer, för att använda en av mina favoriter bland norrländska glosor att se lite eljest ut i dem.

Det kunde ha varit värre.
Jag funderade länge på att köpa en röd beach cruiser som man cyklar långsamt och njutningsfullt fram på i ett bakåtlutat, nästan pårökt kroppsläge men avstod (rost, inte eljestskräck).

Neeej, inte redan!

Tillbaka i norr sedan mindre än 48 timmar hade jag förväntningar på att den nuvarande hemorten skulle visa sig från sin bästa sida åtminstone lite till.

Då började det snöa, rejält. I september. I ett tidigare liv brukade jag ibland bada såhär års. Nu sitter jag i mitt kontor och försöker ta mig samman och arbeta vidare efter ett mindre, väderrelaterat bryt. Det går sådär.


Inte lyckades jag ta en vettig bild på flingorna heller och den fula bilden av smältande snö på fönsterbrädan utanför vägrar telefonen generat att släppa ifrån sig.

Tidsoptimist

Vanligtvis är jag i tid till jobb, möten, flighter, tandläkartider och annat tidsbokat, trots att jag är en uttalad tidsoptimist. Jag har lärt mig att strunta i mina sista "jag ska bara", klockan i min mobil går fyra minuter före och behövs det cyklar jag väldigt fort (och kommer fram i tid, röd och svettig i ansiktet och så andfådd att jag inte kan prata) eller tar en taxi. Det som driver mig är att jag mår fyiskt dåligt av att komma för sent, det knyter sig i magen och en massa dåliga ursäkter vill bubbla upp i min mun. Jag minns hur jag någon gång under min första förskoletermin upprört hetsade min mamma att köra den vita amazonen fortare, fortare för att minimera förseningen. Först när vi passerade den stora giraffen utanför dagiset på andra sidan kunde jag slappna av.

Ungefär så kände jag mig i fredags när hela familjen skulle fika med K, en favoritkollega som först blev en av de bästa chefer jag haft, sedan tog ett chefsjobb på annan ort och nu äntligen längtat sig tillbaka. Det tog längre tid än vanligt att dra ihop de saker S behöver och mycket längre tid än jag mindes att gå till Odenplan. När jag ringde K och sa att vi var sena sa hon "det gör inget, stressa inte" men när vi skildes åt för att hon i god tid skulle gå till jobbet sa hon "jag är ju en sån där neurotisk tidspassare". Det kändes som en klockren passning på mer än ett sätt.

Vi bryter för reklam...

The jeans of generations past

När jag var liten (och fram till för kanske 10-15 år sen) var det Levi´s jeans som gällde. Lee kunde vara ok, Wrangler var lite B, sen fanns det billiga märken som man inte ville synas i. "You wanna know what comes between me and my Calvins? Nothing." hade vi inte ens hört talas om.

När jag första gången läste om någon som just startat ett lite mer exklusivt jeansmärke tänkte jag: hur tänkte de här? Det kommer ju aldrig att konkurrera ut Levi´s och Lee?

Jag har hört att någon på ett skivbolag tänkte ungefär lika begåvat när de tackade nej till the Beatles med motiveringen att gitarrbaserad musik var ute och aldrig skulle bli populärt igen.

Numer köper jag oftast andra märken som både är snyggare och dessutom har bättre passform- saknar jag Levi´s snor jag ett par 501:or av T. Däremot kan jag sakna deras reklam som introducerade en ny generation för den bästa musiken en något tidigare generation åstadkommit.

Oprah goes Gollum

My precious, my OWN... Vad har hon i örat, one ring to rule them all eller?

Internet, alla frågors och böners slutgiltiga svar

Tänk att en vanlig hotellbokningssite kan erbjuda hjälp mot nätstalking! Vi fick vara ifred hela Sicilienresan.

Nu leker vi doktor, du har ont där säger vi

Den oefterhärmlige kollegan C berättade för några år sen om hur han lärde sig att alltid börja ett samtal med en ny patient med en öppen fråga.
Han var AT-läkare på kirurgakuten och läste på akutjournalen att patienten, en man född samma år som han själv, sökte för ”underlivsbesvär”. När han kom in i rummet hade killen hjälpsamt nog tagit av sig både jeans och kalsonger och C häpnade över hans penis. Den såg ut att vara enormt svullen och var större än någon han dittills sett (oklart hur stort registret var men han är gift med en kvinna numer). C inledde med ett vänligt ”berätta, hur länge har din penis varit så här svulllen?”.

Efter killens ”eh, jag är här för att jag har ont i pungen” tyckte han att det kändes liiite jobbigt att behöva fortsätta samtalet.

Packad och uråldrig

På t-banan hem till Stockholmslyan efter en middag hos Petra med stort P var det fullt av folk, de flesta på väg ut efter att ha suttit hemma och blivit småpackade.

Jag inser att jag verkligen har blivit elva år äldre på de snart elva år som gått sen jag lämnade studentlivet för att börja jobba: då betydde fredag, 23.30 oftast att det var dags att gå/åka hemifrån eller från någon annan glad student som hade förfest, lite småpackad sådär. Ikväll betydde det att det var dags att åka hem och börja småpacka inför resan norrut i morgon.
Det enda som bekymrar mig i frågan: hur jag ska lyckas stänga väskan om alla barnkläder Petra lånat ut.

Räddare i nöden

För några dagar sen, i gott sällskap över en bit mat på en utomhusservering kom diskussionen in på hur man gör när någon ligger sovande/medvetslös/död på trottoaren. Alla var vi överens om att man måste kolla om personen verkar behöva en ambulans eller bara en längre skönhetssömn. En tyckte det var äckligt att röra vid främmande människor som möjligen har tveksam hygienstandard. Hon brukar försiktigt peta på personen med foten för att se om han/hon rör på sig.

Förfärligt och nedlåtande att använda foten tyckte en annan. Hur gör hon då? Jo, hon brukar istället peta lite på den eventuellt medvetslöse med en pinne.

E, en kompis från studenttiden var på väg hem från någon alkoholcentrerad studenttillställning på den gamla goda tiden när han stötte på en man som inte gick att väcka (oklart om han använde foten eller en pinne för att fastställa det). Det var vinter och minusgrader och mannen på trottoaren låg direkt på det kalla underlaget. E kom ihåg att det är viktigt att förhindra fortsatt avkylning genom att isolera en skadad eller sjuk från underlaget. I ljuset av en snilleblixt la han först sin egen jacka under mannen för att sedan lägga sig bredvid och dra upp mannen på sig själv. Slutligen ringde han 112 på sin mobiltelefon.

När polisen, det blåljus som var först på plats, såg dem ligga där ville de bara ta med sig E som de tyckte verkade ha störst problem. Till sist nöjde de sig ändå med den medvetslöse mannen.

Kända tjejers checklista

Har kändistjejer en hemlig, gemensam checklista med saker de måste göra?

På läkarlinjens kliniska terminer har man det: koppla EKG, skriva slutanteckning för ett vårdtillfälle (epikris för den läsare som inte jobbar i pyjamas), sätta PVK, göra rektoskopi för att bara nämna några uppgifter.

Ett antal sångerskor, skådespelerskor (nåja), modeller och annat rampljuskjolstyg förefaller jobba hårt på att få godkänd kurs enligt ett ett lite mer storstilat curriculum:

Designa en egen klädkollektion

Egen signaturdoft

Bli talesperson för en välgörenhetsorganisation

Släppa en platta

Skriva en bok

Agera i en film eller TV-serie


Är inte det något av ett hån mot de som ägnar sitt liv åt att bli riktigt bra på något?

Sveriges yngsta Angelina Jolie-imitatör?

Ettåriga S förefaller leka Angelina Jolie i dag. Hon har tultat omkring här med rekvisitan i högsta hugg:

Stora, mörka solglasögon - check

Gullig, mörkhyad adoptivflicka - check

Det är bara blöjan jag inte riktigt kan få ihop med originalet?

De små grisarna

Apropå synen på barn i Sverige: den här skylten sitter i ett rum där man har verksamhet för små barn med föräldrar på ett församlingshem i Norrland.














Vad hände med "Låt barnen komma till mig"?

Genusfrågor och diskriminering

N-genus och t-genus - reale och neutrum eller utrum och neutrum, allt beroende på hur gammal man är- bidrar till att göra svenska till ett relativt svårt språk att lära sig tala korrekt. Varför en stol när det heter ett bord? Varför ett glas när det heter en flaska? Bara i benämningar på människor är det något sånär konsekvent: en man, kvinna, pojke, bagare, farmor, skådespelerska, brottsling, hysterika. N-genus skiljer en människa från ett djur - med få undantag:

Ett barn och ett biträde.

Jag tänker "it rubs the lotion on its skin or else it gets the hose again" här, ett sätt att distansera sig från något - eller är det bara ett slump?

Lyckan springer på korta små ben...

...men just nu sover hon mitt i dubbelsängen. Om en liten, liten stund ska jag gå och lägga mig tätt intill och njuta av att vara återförenad med min unge. Tills dess är det också ett glädjeämne att halvligga i soffan med hennes pappa bredvid.

Det kunde ha varit jag...

...säger mördarmisstänkte Mats Alms exfru om mördade Linda Chen.

Det här Rikets Sal-anagrammet kunde ha varit jag. Eller rättare sagt kunde jag ha varit upphov till det. Fast Mats är sannolikt mer skitarsle än Jehovas då.

Tvångsäktenskap krävs för transport?

När man bokar biljett med Nextjet för att ta sig från norr till Stockholm eller tvärtom är det en sak som förbryllar mig. Man måste välja en titel och de titlar som finns är bara två: "Herr" och "Fru". Jag som är ogift sambo med sjuk fantasi associerade genast till att vara gift med min pappa. Utifrån det lät titlarna direkt olämpliga.

I morgon levererar samma flygbolag två människor jag längtat efter i nästa en vecka: Herr T, pappaledig sambo och Fru S, avgudad ettårig dotter.

TV-frun som blev tidningsAnka

Hon diskuteras både på mitt jobb och i bloggar jag läser och Arne Ankas klassiska "att tänka innan man talar, är som att torka sej i röven innan man skiter" vaknar till liv igen.

Jag som inte sett Svenska Hollywoodfruar men väl bilder nöjer mig med att konstatera: trots att vi är lika gamla ser Anna Anka sisådär tio år äldre ut än mina vänner och jag gör. Det är förmodligen väldigt arbetsamt att hålla allt tjänstefolk i herrans tukt och förmaning.

Dagens citat IV

I’m allergic to alcohol and narcotics, I break out in handcuffs.


Robert Downey Jr

Fårfittor..

...stod högst på min svågers önskelista i julas men istället fick han en menlös upplevelsepresent. Det visade sig sen att fårfittor är en lokal västerbottnisk benämning på fårskinnstofflor. Nu fyller han snart år. Var hittar man fårfittor i Stockholm? Vilken färg är mest passande?

Dagens patientcitat

"Jag svimmar som en serpentin, faller som en sten mot marken"

(dam 80+ med poetiskt språk, ett fall för poesin)

Bäva månde Westboro Baptist Church

(Från Läkartidningen)

Till Stockholm, till bords

Jag flyger ner till Stockholm i morgon för att jobba en vecka och sedan, förhoppningsvis, hänga några dagar till när man och dotter väl anslutit. Det känns som att resa tillbaka i tiden, regrediera till en mer egocentrerad version. (Här kan närstående måhända fråga sig om detta överhuvudtaget är möjligt. Ja då.)

Särskilt mycket mat kommer inte att lagas på gasspisen, istället räknar jag med trevliga middagssällskap på diverse restauranger. Näst efter vännerna och jobbet är det möjligheten att gå ut och äta god mat som jag saknar allra mest. Gå-ut-mat här i norr är mest pizza (om man inte är äventyrslysten nog att äta pizzerians köttbitar. De som jobbar där är det inte). Sushi finns, är fyrkantig och inplastad och kan köpas till halva priset på Konsum sista försäljningsdagen för det är sällan någon annan som köper. Det enda som kan fylla de andra matställen som finns på kvällstid är Tacokvällar. Här tänkte jag avsluta med slutklämmen "hur dålig på att laga mat ska man vara för att vilja gå ut för att äta tacos?" men sen mindes jag att vi inte bara har besökt en tacokväll, jag tror aldrig att vi missat någon.

Om våldsam passion och barnindoktrinering

När jag var lite lärde mina föräldrar mig att man inte ska slåss. Trots okyrkligheten hemma predikade de också att om någon slår dig ska du vända andra kinden till. Eftersom jag var ett så snällt och lydigt barn, åtminstone i ideologiska frågor, blev jag ganska mörbultad i förskolan.

Han hette Fredrik. Fredrik hade fått börja ett år för tidigt i förskolan och var femårigt himlastormande kär i mig. När vi var inne på förskolan gick allt bra: jag brukade läsa för honom medan han pussade upp och ner längs min arm som pappa Adams på mamma Morticia i det svartvita, överlägsna originalet. Så långt är mina första erfarenheter av yngre män mycket positiva.

Det var ute i naturen han visade sin vildare sida. När vi promenerade på led, två och två som höll varandra i handen med två avundade utvalda i reflexväst längst fram och längst bak, då blev han lite för djurisk för min smak. Han slog mig, sparkade mig och drog mig i håret. Jag? Jag bara grät - på ett väldigt fredligt sätt.

Till slut insåg mamma och pappa att de var tvungna att avprogrammera sin blåslagna lilla pacifist. Det fungerade över förväntan - nästa gång vi promenerade i skogen fick vi hålla varandra i hand och när F började slåss gav jag igen med övertygelsen hos en nyfrälst. Jag minns fortfarande hans rödgråtna ansikte och de blonda hårtussarna i mina händer och segerruset. Sedan dess har jag verkligen tyckt om att, i väl valda situationer, ta till våld. Jag skyller det på min barndom.

Först tio år senare upptäckte jag "Handbok i barnindoktrinering" bland min mammas böcker. Borde hon ha krävt pengarna tillbaka?

Stöld av en Petras intellektuella egendom

Båda mina favoritPetror bloggar. Den ena av dem skrev en bra spaning om sirapsflaskor för ett tag sen. Den har nu stulits rakt av av en kille, hennes foto och varenda ord i posten. Jag vet inte vad som är mest störande, att han är så fräck eller att jag kände mig tvungen att kommentera?

Telefonförsäljare och andra styggelser

Ja, jag tycker väldigt illa om när det ringer telefonförsäljare, särskilt när deras metod är att försöka få en att ställa upp på någon låtsasenkät som ska leda till köp. Jag avskyr när de säger mitt förnamn i varje mening, eller ännu värre, mina förnamn, eftersom deras skitföretag varit för snåla för att köpa kundregister där tilltalsnamnet framgår.

Mitt hat och förakt däremot sparar jag till människor som i sociala sammanhang stoltserar med hur de förnedrat telefonförsäljare. Telefonförsäljare är väl ingens drömjobb?! Precis som lapplisorna är de människor som försöker försörja sig och inte har så lysande valmöjligheter, varför ta upp deras tid och sin egen med att bete sig som ett svin om man inte tänker handla?
NIX:a numret, låt bli att svara, gå i empatiträning eller terapi eller vad ni nu vill eller framförallt HÅLL KÄFTEN.

Yrkesskador

Arbetet som läkare på en akutklinik har vissa negativa konsekvenser även om det positiva överväger. Jag dras med en del arbetsrelaterade störningar, den vanligaste vet jag att jag delar med ett antal kollegor:
Akuten-ätstörningen. Den beror på den där ambulansen som med någon minuts varsel kan komma tutande med en svårt sjuk patient och slita mig ifrån min torftiga mikromat. Det var aldrig något medvetet beslut som gjorde det men för varje månad åt jag snabbare.

Under en kort fling med en psykoterapeut hann jag få frågan "Har du någon ätstörning? Du kastar i dig maten". Då tänkte jag att det enda problemet var hans "inte komma igång med att handla och laga mat till den man hade bjudit in till middag inom tre timmar efter utsatt tid"-rubbning.

En annan yrkesskada är min tendens att tolka allt som sjukvårdsrelaterat. Rekordet var väl när ettåringens farmor köpt en fin docksäng åt henne med en metallstång i huvudändan, vinklad i 90° ner över sängen. "Åh titta, en liten sjukhussäng med droppställning" kvittrade jag. Nej, en himmelssäng. För friska dockor.

Vad gör man när ettåringen kastat en mobil i toaletten?

Slår en sjua

Födelsedagskalas

Ettåringen var helnöjd med att ha farmor, mormor och morfar, farbröder med respektive, syskon och ett par vänner till familjen här och showade loss. Helst vill hon stå på bordet omgiven av alla - men vi tillåter det bara korta stunder så hon inte utvecklas till en sån där kändis.

I morgon...

...fyller världens bästa barn år för första gången. Jag beställde den enda tårtsort som jag inte provat tidigare, enligt beställningen heter den "Violätt" (möjligen stavade han fel i butiken). Maräng med hallonfyllningar, lila marsipantäcke...ok att låta ettåringen smaka eller är mutationsrisken för hög?

Ingen reklam, tack

På dörren till vår lägenhet i Stockholm sitter en mycket tydlig "Ingen reklam, tack!"-skylt. För att vara säker på att den blev fullt läslig och tydlig bad jag en vän att tillverka den - min egen handstil gör sig bäst i form av oläslig namnteckning längst ner på ett recept (varför är det/anses det vara så för alla läkare?).

När jag anländer till stan för att kurera min lappsjuka - vanligen med familj i släptåg och oftast för att jobba en vecka eller två - finns det alltid en hög av lokaltidningar, räkningar som posten inte klarat att eftersända och på det : mängder av ovikta A4 med "funderar du på att sälja din bostad?" "vi har många köpare i ditt område" och något färre dubbelvikta A4 med Capricciosa, Quattro Stagioni och styggelser som "Azteca". Vad är det med mäklare och pizzerior som får dem att kategorisera sin reklam som något annat än reklam?

Tycker någon att mäklar-och pizzeriereklam räknas som samhällsinformation? Är det i så fall för att logi och kost är primära behov?

Eller är det så att reklamutdelaren inte förstår svenska? På de pizzerior jag varit inne på genom åren har det ofta funnits anställda som hellre talat engelska/teckenspråk/låtit tystnaden tala i väntan på en annan, mer språkkunnig, servitör. Därför kan jag förstå om reklamen för pizzerian ändå hamnar i mitt brevinkast trots ingen reklam-skylten - men mäklarfirmorna? De måste ju vara bland Sveriges vitaste, Svenssonsvenskaste arbetsplatser (de underliga, tagna efternamnen till trots). Dessutom borde man från företag som lägger så stor vikt vid att uttrycka sig* kunna vara lite bättre på att tolka intryck.

Vi tröttnade på de här kränkningarna av vårt reklamnej och visar vårt tydliga missnöje numera. Nu äter vi sushi eller falafel istället för pizza när vi är i Stockholm och vi säljer inte lägenheten.

* välkomnande, välplanerad, ljus och luftig, ordentlig yta, rymlig, praktisk, eftersökt, attraktivt, strålande sjöutsikt, magnifik, underbara sällskapsutrymmen, inspirerande, härlig hall, yada yada...

Kort rapport

I dag har jag

-mamma och pappa på besök
-plockat svamp
-halsfluss

därför har jag inte

-varit på skytteträning
-luktat så gott
-något spirituellt bloggämne tillgängligt för min simmiga hjärna