Ingen reklam, tack

På dörren till vår lägenhet i Stockholm sitter en mycket tydlig "Ingen reklam, tack!"-skylt. För att vara säker på att den blev fullt läslig och tydlig bad jag en vän att tillverka den - min egen handstil gör sig bäst i form av oläslig namnteckning längst ner på ett recept (varför är det/anses det vara så för alla läkare?).

När jag anländer till stan för att kurera min lappsjuka - vanligen med familj i släptåg och oftast för att jobba en vecka eller två - finns det alltid en hög av lokaltidningar, räkningar som posten inte klarat att eftersända och på det : mängder av ovikta A4 med "funderar du på att sälja din bostad?" "vi har många köpare i ditt område" och något färre dubbelvikta A4 med Capricciosa, Quattro Stagioni och styggelser som "Azteca". Vad är det med mäklare och pizzerior som får dem att kategorisera sin reklam som något annat än reklam?

Tycker någon att mäklar-och pizzeriereklam räknas som samhällsinformation? Är det i så fall för att logi och kost är primära behov?

Eller är det så att reklamutdelaren inte förstår svenska? På de pizzerior jag varit inne på genom åren har det ofta funnits anställda som hellre talat engelska/teckenspråk/låtit tystnaden tala i väntan på en annan, mer språkkunnig, servitör. Därför kan jag förstå om reklamen för pizzerian ändå hamnar i mitt brevinkast trots ingen reklam-skylten - men mäklarfirmorna? De måste ju vara bland Sveriges vitaste, Svenssonsvenskaste arbetsplatser (de underliga, tagna efternamnen till trots). Dessutom borde man från företag som lägger så stor vikt vid att uttrycka sig* kunna vara lite bättre på att tolka intryck.

Vi tröttnade på de här kränkningarna av vårt reklamnej och visar vårt tydliga missnöje numera. Nu äter vi sushi eller falafel istället för pizza när vi är i Stockholm och vi säljer inte lägenheten.

* välkomnande, välplanerad, ljus och luftig, ordentlig yta, rymlig, praktisk, eftersökt, attraktivt, strålande sjöutsikt, magnifik, underbara sällskapsutrymmen, inspirerande, härlig hall, yada yada...