Arbetet som läkare på en akutklinik har vissa negativa konsekvenser även om det positiva överväger. Jag dras med en del arbetsrelaterade störningar, den vanligaste vet jag att jag delar med ett antal kollegor:
Akuten-ätstörningen. Den beror på den där ambulansen som med någon minuts varsel kan komma tutande med en svårt sjuk patient och slita mig ifrån min torftiga mikromat. Det var aldrig något medvetet beslut som gjorde det men för varje månad åt jag snabbare.
Under en kort fling med en psykoterapeut hann jag få frågan "Har du någon ätstörning? Du kastar i dig maten". Då tänkte jag att det enda problemet var hans "inte komma igång med att handla och laga mat till den man hade bjudit in till middag inom tre timmar efter utsatt tid"-rubbning.
En annan yrkesskada är min tendens att tolka allt som sjukvårdsrelaterat. Rekordet var väl när ettåringens farmor köpt en fin docksäng åt henne med en metallstång i huvudändan, vinklad i 90° ner över sängen. "Åh titta, en liten sjukhussäng med droppställning" kvittrade jag. Nej, en himmelssäng. För friska dockor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Om ätstörning är att tycka om att äta så har både du och jag en.
Mm. Vi borde gå ut och äta middag utan någon annan som stör.
Skicka en kommentar