Vanligtvis är jag i tid till jobb, möten, flighter, tandläkartider och annat tidsbokat, trots att jag är en uttalad tidsoptimist. Jag har lärt mig att strunta i mina sista "jag ska bara", klockan i min mobil går fyra minuter före och behövs det cyklar jag väldigt fort (och kommer fram i tid, röd och svettig i ansiktet och så andfådd att jag inte kan prata) eller tar en taxi. Det som driver mig är att jag mår fyiskt dåligt av att komma för sent, det knyter sig i magen och en massa dåliga ursäkter vill bubbla upp i min mun. Jag minns hur jag någon gång under min första förskoletermin upprört hetsade min mamma att köra den vita amazonen fortare, fortare för att minimera förseningen. Först när vi passerade den stora giraffen utanför dagiset på andra sidan kunde jag slappna av.
Ungefär så kände jag mig i fredags när hela familjen skulle fika med K, en favoritkollega som först blev en av de bästa chefer jag haft, sedan tog ett chefsjobb på annan ort och nu äntligen längtat sig tillbaka. Det tog längre tid än vanligt att dra ihop de saker S behöver och mycket längre tid än jag mindes att gå till Odenplan. När jag ringde K och sa att vi var sena sa hon "det gör inget, stressa inte" men när vi skildes åt för att hon i god tid skulle gå till jobbet sa hon "jag är ju en sån där neurotisk tidspassare". Det kändes som en klockren passning på mer än ett sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar