När jag var lite lärde mina föräldrar mig att man inte ska slåss. Trots okyrkligheten hemma predikade de också att om någon slår dig ska du vända andra kinden till. Eftersom jag var ett så snällt och lydigt barn, åtminstone i ideologiska frågor, blev jag ganska mörbultad i förskolan.
Han hette Fredrik. Fredrik hade fått börja ett år för tidigt i förskolan och var femårigt himlastormande kär i mig. När vi var inne på förskolan gick allt bra: jag brukade läsa för honom medan han pussade upp och ner längs min arm som pappa Adams på mamma Morticia i det svartvita, överlägsna originalet. Så långt är mina första erfarenheter av yngre män mycket positiva.
Det var ute i naturen han visade sin vildare sida. När vi promenerade på led, två och två som höll varandra i handen med två avundade utvalda i reflexväst längst fram och längst bak, då blev han lite för djurisk för min smak. Han slog mig, sparkade mig och drog mig i håret. Jag? Jag bara grät - på ett väldigt fredligt sätt.
Till slut insåg mamma och pappa att de var tvungna att avprogrammera sin blåslagna lilla pacifist. Det fungerade över förväntan - nästa gång vi promenerade i skogen fick vi hålla varandra i hand och när F började slåss gav jag igen med övertygelsen hos en nyfrälst. Jag minns fortfarande hans rödgråtna ansikte och de blonda hårtussarna i mina händer och segerruset. Sedan dess har jag verkligen tyckt om att, i väl valda situationer, ta till våld. Jag skyller det på min barndom.
Först tio år senare upptäckte jag "Handbok i barnindoktrinering" bland min mammas böcker. Borde hon ha krävt pengarna tillbaka?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ta ingen skit son Grynet säger - det är mitt motto! Och det tänker jag indoktrinera A med också.
Att vända andra kinden till är gott och väl så länge den andra går att resonera med. Det är ju också nyttigt att kunna sätta gränser så Grynets uttryck sums it up, I believe.
Skicka en kommentar