Den enda återkommande mardröm jag har haft är den där jag ramlar framstupa i en stentrappa och slår alla mina tänder till så små flisor att det skulle omöjliggöra tandkortsidentifiering om jag skulle ha den i sammanhanget försumliga oturen att dö samtidigt. TÄnk Shane Mc GOwan efter ett bättre slagsmål.
Nu för tiden, när majoriteten av de människor som syns i media ser ut att ha något annat än egna tänder i munnen, har den drömmen hållit sig borta i flera år. Jag kan inte ens minnas när jag senast kände obehag i en stentrappa - vilket i och för sig kan bero på att jag numer bor i ett litet samhälle i norrland där det inte kryllar av just stentrappor.
Det enda jag är rädd för nu är att en skallskada ska skaka loss alla koder ur mitt huvud. Med koderna försvinner möjligheten att få ut pengar eller betala utan en välliknande legitimation - och våld mot huvudet har ofta en sorts makeover-effekt om än inte av den eftersträvade sorten. Utan koder kan jag inte heller sätta igång mina två telefoner eller komma åt epost, facebook och andra sociala verktyg. Ensam, fattig och förtvivlat frustrerad kommer jag, knapplöst knappande, att sluta mina dagar.
Stentrappsdrömmar kom tillbaka, allt är förlåtet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar