Att spela den hand som livet delat en

I söndags lyssnade jag på P2 medan jag körde till flygplatsen för en vecka i Stockholm. Två manliga journalister intervjuade Johan Norberg, svensk gitarrist som kanske är mest känd från Eva Dahlgrens "Vem tänder stjärnorna?". Han berättade om hur hans liv med gitarr började, hur hans karriär utvecklade sig tills han plötsligt började få svårt att kontrollera först vänster lillfinger, sen vänster ringfinger och efter det även höger pekfinger pga fokal dystoni. Bara två veckor efter att han fått bortopererat metallskrot från en tidigare steloperation var inspelningen med Eva Dahlgren. Eftersom han knappt kunde spela satt han med gitarren i knät och lekte fram ljuden som ibland låter som en fiskmås och sällan som en gitarr.
Han kom att experimentera med öppna stämningar och utvecklade, likt Django Reinhart som hade en skada på vänster lill- och ringfinger, ett alldeles eget sound. Även om det numer är oerhört krävande att spela menade han att det var hans problem med händerna som gjort att han nu istället för att vara en duktig men anonym studiomusiker är en musiker med ett alldeles eget uttryck, klanger som ingen annan har.
Jag fick ståpäls i nacken av att lyssna på det här programmet med en intressant person som berättar sin historia, blandat med bra musik. Det var länge sen håret reste sig i nacken på mig men ännu längre sen jag lyssnade på P2. Radio, someone still loves you.