Sommaren då vi var femton år var vännen E och jag på språkresa i Brighton. Utanför ett affärscentrum brukade en av livet något tillrufsad, av spriten närmast halvupplöst man stå och sjunga och det med en fantastisk röst, klangfull, lite rökig och så spräckte han den på precis rätt ställen. Jag tänkte då att hans röst borde ställas mot en gossopran, kanske med ett försiktigt piano i bakgrunden, och jag kan fortfarande höra glimtar i mitt huvud av hur jag tänkte att det skulle ha låtit.
Innan avtagsvägarna i livet passerats, en och en, kan man fortfarande bli vad man vill i livet. Kort efter det tror jag att min möjliga stig mot att producera musik försvann bakom mig och jag har aldrig tittat tillbaka. Nu hittade jag det här hos 30+ och det är det närmaste musiken i mitt huvud som jag faktiskt hört genom mina öron. Gossopranen heter Frida Snell och den åldrade Jesus är naturligtvis Freddie Wadling.
"">
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar