Att skriva sitt liv som de blå männen

När min pappa var barn under andra världskriget längtade han efter fred och resor till de platser långt borta med exotiska namn han bara läst om i böcker. Då var det till Timbuktu han lovade sig själv att åka om det någon gång blev fred igen. För snart ett decennium sedan gjorde jag den resan i hans ställe och sann mot pojkböckerna red jag på en kamel ut i Sahelöknen med en tuareg som guide. Han berättade om hur en man hos hans folk när han börjar komma till åren skriver ner sin historia åt sina barn. Han berättar om sina resor, drömmar och tankar för dem, han skriver sitt liv.
Han hade inga barn än, hans fru var bara 16 år, och han var analfabet. För mig var det svårt att få ihop att en person jag hade så intressanta diskussioner med, att någon så nyfiken, som tänkt och lärt så mycket, inte hade tillgång till ett skrivet språk. Han höll på att lära sig skriva - på arabiska eftersom han var muslim, inte på sitt eget språk - för att kunna följa traditionen. Efter det försökte jag lite försynt att få mina föräldrar att skriva om sina liv. Nu, med ett eget barn, funderar jag på vad min generation kommer att lämna kvar. Om våra resor: Resedagboken.se. Om våra drömmar och tankar: bloggar och om händelserna i våra liv: Facebook. Jag undrar om kvaliteten blir bättre av att vi övar så mycket på skrivandet eller om det som betyder något drunknar i all text. Mitt barn kommer aldrig att läsa om mina drömmar och min pappa kommer aldrig till Timbuktu.