En gammal korridorgranne skrev "Olle Ljungström i mitt hjärta" på Facebook. Jag tänkte genast att han dött och kände ett starkt inre tvång att googla men icke. Han förefaller vara vid liv.
Visst verkade han sjuklig (levercirrhos på etylbas, någon?) i dokumentären men varför utgår jag ifrån att man måste vara död för att bli hyllad? Varför blir man mindre "slut som artist" genom att trilla av pinn, kasta in handduken, expirera?
Tydligen är döda kändisar väldigt populära i reklam för att de inte plötsligt bedrar sina makar/makor, begår brott eller, gud förbjude, vinner "sämst klädda". Är det en parallell, älskar vi de döda artisterna mer för att de inte plötsligt sviker oss med ett uselt album eller är det för att döden gör dem ännu mer ouppnåeliga?
Imorgon kommer jag att älska Stockholm ännu mer (igen). Då styr vi nämligen kosan hemåt norr.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar