Jag fascineras av dödsfetischismen. Anhöriga som inte är närvarande hos en döende person medan denne/a är vid medvetande och kan ha glädje av besök insisterar på att bli inringda "när det är dags". Om man fått ligga ensam och vara sjuk är det väl inte så farligt att vara ensam i dödsögonblicket? Det måsteröra sig om en osund fixering vid själva dödsögonblicket.
När någon har dött i t ex en olycka verkar det också vara extremt viktigt att personen inte känt någon smärta. Det är knappast smärtfritt att födas men ingen har väl diskuterat hur man bäst bedövar barn som står i begrepp att komma till världen? Missförstå mig rätt: jag tycker att det är sjukvårdens uppgift att lindra smärta, ångest och andra obehagliga upplevelser för människor men kan inte riktigt begripa varför själva dödsögonblicket är den viktigaste tidpunkten i våra liv för detta. Samma personer brukar kunna hävda att det enda rätta sättet att föda barn är obedövad, i svår smärta.
Nej, tänk lite mer på hur ni lever istället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar