I dag har jag och några kollegor glatt oss åt att en patient hade testikelcancer.
Vi är inte onda, han var ung (80-talist) och vi tyckte att han var mycket trevlig. Hur hänger då detta ihop?
Jo, vi har träffat flera unga människor med spridd cancer senaste tiden som kanske inte ens lever till nästa år. När det nu dök upp en på avdelningens lista som var så ung och hade cancer - men av en sort som med nästan hundraprocentig sannolikhet kommer att botas - då jublades det av glädje. Vi kanske skulle ha skaffat oss egna liv också när vi ändå var igång?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är det lilla extra som gör det! :-)
Skicka en kommentar